crxt

Du har glömt mig men jag skulle aldrig kunna glömma dig.

Det finns aldrig någon vän nära då jag behöver prata ut. Det innebär att alla mina känslor trycks undan tills då jag träffar någon vän igen. Det kanske är därför jag är så avtrubbad och disträ.

Jag hatar stunden precis efter ett leende eller ett skratt. Jag vill alltid hålla kvar mitt leende, men gravitationen kämpar emot. Jag hatar den där stunden då ens mun verkar säga "Det finns ju inget mer att le åt nu. Lägg av.". De där korta två sekunderna där det enda jag tänker på är att jag bara vill att någon ska säga något som håller mig glad. Det kommer även en mycket längre varande känsla efteråt. En slags bakfylla. Något som ska straffa en för ens vanor. Jag hatar den stunden, och jag kommer nog aldrig vänja mig.

Jag har upptäckt att de flesta bloggars första inlägg handlar antingen om att blogga, eller andras bloggar. Det gör min blogg till en blogg som börjar med att blogga om andra bloggars början av att blogga om att blogga.

Jag vet inte hur korrekt det där blev grammatiskt, men det skiter jag i. Jag tänker inte läsa den där röriga meningen igen.

Puss.