crxt

Your eyes,
You're outside
Of my window
Staring in

Your hands,
You're pressed
against my window,
Staring in

Your mind,
Your mind is open
Only on pretend

Your head,
Your head is spinning
Praying for an end
You're me

I've sent my letters
Or tossed them in the sea
Your grim, blindfolded smile
Is way too dark for me

I've dreamt of futures
But truly wished for pasts
To brazenly declare
What everybody knows,
that nothing ever lasts

But i've found some comfort in your skin

Your head,
Your concrete sea
Whatever it may hide

Your words,
They burn through me
Like rich formaldehyde

Your toes,
Curled together
Wrapped around my snow

You'll grow
You'll spring to life
To my dismay,
You'll end up letting go

Cause i like girls
Who cut themselves
Put Sylvia Plath-
Books on their shelves
With acid-eyes, go
'Round and 'round
And you like boys
Who doesn't make a sound

And that's all that i've found
In all these years

Just nu är jag ungefär halvvägs med min skiva. Jag har skrivit alla låtar jag hade tänkt skriva (kanske bestämmer mig för att skriva ännu en, vet inte), och nu är det bara inspelningen som är kvar. Fyra av elva låtar är inspelade. Kommer släppa låten "Slumbering" som singel eller whatevs när den är färdiginspelad.

Tills dess får ni en av de bästa live-versionerna av en låt jag har hört (Atrophy av The Antlers):

Jag förväntade mig inte att den skulle vara tre fucking timmar lång. Jag får se Dogville någon annan gång.

Jag glömmer konstant bort att jag har denna blogg. Nu ska jag hur som helst se Dogville och sen sova.
Varför ens uppdatera. :(

Jag såg två skräckfilmer igår. Den ena var bra varav den andra var ohyggligt dålig. 'A Tale of Two Sisters' hette den ena, och 'Shutter' hette den andra.

Kan börja med att prata om 'A Tale of Two Sisters'. Det är inte ofta en film rubbar mig på detta sätt, och så kontinuerligt. Den var kuslig på ett nästan David Lynch-aktigt sätt ibland, fast mer sammanhängande. Jag kan inte gå in så mycket på storyn utan att spoila, men den är definitivt sevärd. Hyr, köp eller ladda hem den så fort du bara kan.

Shutter sög.

Medans jag ändå kommer ihåg den här bloggen kan jag passa på och säga att jag håller på att skriva/spela in en ny skiva. Har skrivit sju av nio låtar och spelat in två av dom. Det kommer vara en konceptplatta.

Jag upptäckte nyss att jag har en blogg. Jag tror att jag ska börja skriva i den.

Du har glömt mig men jag skulle aldrig kunna glömma dig.

Det finns aldrig någon vän nära då jag behöver prata ut. Det innebär att alla mina känslor trycks undan tills då jag träffar någon vän igen. Det kanske är därför jag är så avtrubbad och disträ.

Jag hatar stunden precis efter ett leende eller ett skratt. Jag vill alltid hålla kvar mitt leende, men gravitationen kämpar emot. Jag hatar den där stunden då ens mun verkar säga "Det finns ju inget mer att le åt nu. Lägg av.". De där korta två sekunderna där det enda jag tänker på är att jag bara vill att någon ska säga något som håller mig glad. Det kommer även en mycket längre varande känsla efteråt. En slags bakfylla. Något som ska straffa en för ens vanor. Jag hatar den stunden, och jag kommer nog aldrig vänja mig.

Jag har upptäckt att de flesta bloggars första inlägg handlar antingen om att blogga, eller andras bloggar. Det gör min blogg till en blogg som börjar med att blogga om andra bloggars början av att blogga om att blogga.

Jag vet inte hur korrekt det där blev grammatiskt, men det skiter jag i. Jag tänker inte läsa den där röriga meningen igen.

Puss.