crxt

Jag hatar stunden precis efter ett leende eller ett skratt. Jag vill alltid hålla kvar mitt leende, men gravitationen kämpar emot. Jag hatar den där stunden då ens mun verkar säga "Det finns ju inget mer att le åt nu. Lägg av.". De där korta två sekunderna där det enda jag tänker på är att jag bara vill att någon ska säga något som håller mig glad. Det kommer även en mycket längre varande känsla efteråt. En slags bakfylla. Något som ska straffa en för ens vanor. Jag hatar den stunden, och jag kommer nog aldrig vänja mig.